jaahaja

Kärlek, kärlek är ett ord ett jävla ord som alla strävar efter att känna som alla vill uppleva.
Men vem vill känna kärleken om den ej är besvarad? vem sa att kärleken var bra? vem sa att man ville känna kärleken? Jag har känt den, jag har känt det kalla ordet som alla vill uppleva, jag har sett det mörka med den jag har sett det jag aldrig mer vill vara med om.
Det värker och gör ont och gör mig rädd.
Vem sa att kärlek var bra? vem sa att livet handlar om kärlek? INGEN ingen har sagt att det måste handla om kärlek men alla tror alla strävar efter det, jag med, JAG strävar efter något som kan göra så ont! Varför skiter man inte i det? varför inte bli eremit varför inte strunta i det och leva ett liv för sig själv? Vem var det som sa att man skulle bli lyckligare av att leva tillsammans med en annan, är det bara för att vi är flockdjur? tänk om jag inte vill mer tänk om jag vill leva som eremit?
Men problemet är att jag inte vill det, jag vill leva som alla andra jag vill känna kärlek, trygghet och glädje tillsammans med en annan. Men för att kunna göra det kanske man måste bli sårad? man kanske måste tryckas ned till botten för att veta hur underbart det faktiskt är när man träffar den rätta? eller?
Kanske måste jag bara klättra mig uppåt och stå ut hur ont det än gör det kanske är först då man kan känna det äkta den riktiga kärleken? 

Men du kan väl försöka förstå ändå för nu orkar jag faktiskt inte längre... det här berget är högre än alla berg i världen och isit är det!